måndag 28 juni 2010

Vilken kämpe

Jag kan inte låta bli att imponeras av Betty. Vilken kämpe. Hon var liksom aldrig på humör under midsommarafton. Hon försökte springa efter några jämnåriga för att leka, men kom tillbaks efter en liten stund; det funkade inte. Hon ville inte dansa kring midsommarstången, men efter lite tjat hoppade hon grodor som alla andra. När vi lite senare kommit till kvällens fest ville hon bara sitta i mitt knä, och medan alla andra flåsade i värmen frös hon. Undrar om det är för att man inte borde få feber mitt i sommaren som man inte ser alla ledtrådar. Det var i varje fall först då jag kände på den stekheta pannan. Och när jag frågade svarade hon att hon var trött och hade ont i halsen. Hon fick lägga sig på en soffa och se bolibompa, strax efter sov hon. Hon gnällde aldrig, inte ett ord. Hon ville så gärna fira midsommar att hon försökte in i det sista. Vilken kämpe.

Elsie däremot höll låda. Stor låda. Och inte blev det bättre av att hon svepte halva Elins snaps! Och när Betty dagen efter var pigg som en mört däckade Elsie i feber. Om det berodde på förra veckans vaccinationsspruta eller snapsen tvistar ännu de lärde, men hon är på benen igen.


Betty gör jordgubbstårta

fredag 18 juni 2010

Sommarben

Är det inte den ena så är det den andra! Lagom efter mitt tillfrisknande tappade min fru rösten och stannade hemma. Och efter ett par dagar hemma kom jag tillbaka till en arbetsplats i total.. lugn. Eftersom min dator tvärdog har jag spenderat mesta tiden med att ligga på fikasoffan och lekt med mobilen. Sen kom jag på allt på datorn jag blivit av med....

Sommarben

Väl-sprugna, väl-rammlade och väl-...digt charmiga. Benen alltså. Precis så ska ett par sommarben se ut. Är hyfsat säker på att detta inte är sommarens sista plåster!

torsdag 10 juni 2010

Hinner tydligen bara skriva när sjukdom råder...

Betty kom hem en dag och sa att några andra barn på dagis sagt till henne att hon "var en bebis". Jag frågade då vad hon hade svarat; "Jag är INTE en bebis". Naturligtvis. Dom hade även sagt att hennes "diamant var smutsig" (hon hade ett halsband på sig med en stor grön plastbit på). Sådana kommentarer brukar ju sällan komma ur det blå, men Betty bedyrade att hon inte gjort nåt.

Lite senare på kvällen frågade jag igen om hon hade gjort nåt som föranledde kommentarerna. Hon nickade försiktigt. "Var det nåt elakt?", hon nickade igen. Men hon vägrade berätta vad det var. Inte förren ca en timma senare satte hon sig bredvid mig och sa att Elsie hade förstört deras kakor. Jo just det. Jag godtog givetvis förklaringen, att skylla ifrån sig på lillsyrran får nog ses ganska oskyldigt. Men så fortsatte hon berätta, ganska osammanhängande, om hur hon försökt berätta för dom andra barnen att Elsie bara är en bebis som inte förstår så mycket. Bebis. Hmm. Kunde det vara så, att hon faktiskt inte skyllde ifrån sig på systern, utan i själva verket stått upp för henne, skyddat henne? Betty fick i varje fall en lång kram för säkerhets skull och uti fall att.

---

Ush å fy! Bättre går det inte att beskriva. Började känna mig hängig redan i tisdags, men avfärdade det som allergier av nåt slag. Igår gick jag hem från jobbet redan innan lunch. Kände redan på morgonen att detta nog inte skulle funka, med med två barn som ska ha frukost och iväg till dagis finns det liksom inget "kommando tillbaka". Igår kväll såg jag för första gången dom karakteristiska vita fläckarna på ena halsmandeln. Har helt för mig att halsfluss gjorde ondare än såhär! Nåväl. Besök hos farbror doktorn är bokat.