Elsie var lika glad när jag kom och hämtade som när jag lämnade. Om inte gladare. Hon hade vräkt i sig mat som en häst igen. Mätt och sönderlekt. Så vill man ha dom. Dagisfröken vittnade om samma fenomen som vi upptäckt här hemma; Elsie har utomjordiskt långa armar vid matbordet. I en enda rörelse lyckas hon liksom trycka sig upp ur stolen en aning samtidigt som hon skjuter ut en tentakel och grabbar tag i vad som står närmast. Skulle inte förvåna mig om hon suttit och tjuvkäkat från grannens tallrik under lunchen, det försöker hon hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar