Vi var alla samlade i köket och frukosten nästan klar då jag hör ett rassel mot golvet. Lät nästan som ett helt pussel som slängdes ut. Men det var inget pussel. Det var Elsie som hade fått tag på min välfyllda tallrik fil+cornflakes. Puh. Jag brukar kunna förutse sånt, och när jag ställde dit tallriken stod en stol för så inga småfingrar skulle nå. Men den stolen hade storfisen nu dragit iväg till köksbänken där hon skulle "smöra" sin macka.
Tur att man har katter. Dom kom farande och satte till verket som små hushållsrobotar. Tills jag kom på att katter inte kan ta laktos nåt vidare. Bort med dom, här måste torkas upp. Dessvärre bara en snutt hushållspapper kvar så jag går att hämta toapapper. Slut. Hur är det möjligt? Jag trodde vi hade inbyggt varningssystem för sånt; tjejer. Dom brukar ju skrika sig hesa i falsett vid minsta tecken på att toapappret börjar sina. Puh.
När väl all fil var uppe hade Betty smörat klart sin macka, min macka och halva köksbänken. Frukosten blev inte ett dugg tidigare än andra mornar. Bättre lycka imorgon kanske. Nu får vi skynda oss ut innan nån blir bajsnödig.
(P.S. Kanske skulle tipsa Samuel om denna blogg, eller är det taskigt? D.S.)
Det är klart att du ska tippsa Samuel (även Madde) det är ju väldigt underhållande läsning./mor
SvaraRadera